När historien bankar på dörren

När jag sitter i ett av mina rum och minns var jag satt och lärde mig stenografi för fyrtio år sen vid ett skrivbord som var inkört i ett av hörnen intill fönstret, kan jag intellektuellt relatera till det, men rent existentiellt har jag inte någon kontakt med det längre. Och så är det med det mesta i mitt liv att det som hänt inte längre har någon aktualitet. Det är därför jag blir ställd när jag möter sådant som väcker gamla känslor. Det gäller även människor jag inte har träffat på många år. Men när tillfällen uppstår tror jag ibland att det är ett möte som på något sätt är nytt och jag blir lika ställd varje gång, då jag upptäcker att det är som om tiden stått stilla, som om ingenting har förändrats. Om någon nonchalerade mig för fyrtio år sen, gör personen detta fortfarande. För mig gäller att inte falla för frestelsen och reagera på samma sätt, utan slå det ifrån mig och inse att det inte längre har aktualitet. Därför att det egentligen inte betyder något att just den personen handlar på samma sätt. Det är en historisk handling – eller kan man se det som ett historiskt minne. Handlingen finns kvar, men betydelsen är inte aktuell längre, åtminstone inte för mig.

Och ännu en gång, bekräftas insikten om att det aldrig går att gå tillbaka. Därför att det gamla gärna hänger sig kvar som en efterhängsen geting man aldrig blir av med om man inte låtsas som om den inte finns och låter den vara. Även om jag vet att min livshistoria har betydelse i meningen att den har präglat mig och mitt liv, är det inte en historia jag lever. Har alltid lämnat saker och ting bakom mig som avklarade, även om de kanske inte alltid har varit det. Och även om andra inte gör det. Men att älta gammalt leder ingenstans! Och att suga på gamla oförätter som på en sur karamell leder bara till stagnation och bitterhet.

Även om jag gärna vill veta hur det har gått för en del människor under mina tidigare livsperioder, är de just bara det. När något har tagit slut, är det över för alltid. Det är med vänskap som med kärlek. NÄR den där känslan av att det unika är borta, är det över. Och det är en BRA känsla. När en period byts ut mot en ny period, börjar något nytt.

Ikväll såg jag Året 1964 på kanal 1 och då var jag elva år. Det är snart femtio år sen och en helt annan värld, så annorlunda mot hur det är idag. En svunnen tid, som påminner om tiden som gått och skulle kunna kännas som att det gått alldeles för fort. Men för mig känns det som en evighet sen. Samtidigt som det är svårt att förstå att det gått snart femtio år. Upplevelse av tid är svår att begripa sig på. Men, jag har alltid känt mig hemma i NU-tiden. Längtar aldrig tillbaka, utom ibland då jag gör en kort nostalgitripp. Visst kan jag känna en viss sorg över en del saker, men det är sådant som fortfarande har en viss aktualitet.

Trots att jag är pedagogikhistoriker, vill jag inte tänka på min egen livshistoria. Därför att den tar bort tid från nutiden. Det var inte bättre förr! Nutiden är alltid bättre eftersom det är den enda som existerar och som vi kan göra något av. Och det är av enda skälet, för jag har gjort mycket roligt och utvecklande i mitt liv. Men, det gör jag fortfarande, fast nu är det annat som är roligt än när jag var purung.

Nu när jag skrivit av mig och övervunnit frestelsen att sugas in i någon annans psykologiska sfär, kan jag fortsätta se på en DVD och hoppas att den här långa jul- och nyårsuppehållet kan få tillbaka ordningen att dag är dag och natt är natt.

Martin Luther och andra …

Idag på självaste julafton såg jag filmen Luther, som handlar om Martin Luthers kamp om sin tolkning av kristendomen. Det fick mig att minnas ett blogginlägg som jag skrev i oktober 2012. Istället för att skriva ett nytt blogginlägg i samma ämne, kopierar jag in det jag skrev från lektorio som numera är nedlagd (men öppen för den som vill läsa mina inlägg).

Det är inte endast Martin Luther som har tolkats till nära oigenkännlighet av vissa grupper sen han verkade, vilket ger en fel bild av själva religionen. Kanske vi ändå i Sverige har gått tillbaka till ursprunget, då vår kyrka inte är speciell sträng numera.  Men när jag satt och tittade på filmen, slog det mig att det finns vissa paralleller från det han kämpade emot och vår tids motstånd till Islam och hur lång tid det tog innan moskén i Fittja fick tillstånd med böneutrop 3 minuter varje fredag. Det handlar om religionsfriheten och då också om utövandet även i det offentliga rummet. Det är märkligt, kan man tycka, varför den andres religion upplevs av alltfler vara så hotfull. Om Gud finns och han skapat människan, måste detta också innebära att han skapat den mångfald som utmärker oss.

När forna profeter och andra religiösa företrädares budskap förvanskas

Vi har sett det förut. En religion som förtrycker sina medlemmar och tillber en profet som levt för tusentals år sen. En religion som har en Bok som föreskriver hur människan skall leva. Och flera gånger kommer det fram att tiden som gått också har förvanskat de ursprungliga budskapen.  Själv har jag sett det tydligt gällande Jesus budskap, men även gällande Martin Luther som anses vara den som förordade att hålla människan i tukt och förmaning. Det stämmer inte alls! Och hur har Jesus budskap förvaltas av kristendomen under de tusentals år sen han levde, vare sig det handlat om protestantism eller katoliscism? Det är svårt att känna igen Jesus budskap i hur kyrkan vuxit fram, med den många gånger oförsonande hållningen till dem som inte lever upp till kraven eller till dem som inte har någon tro.

Själv tog jag tidigt beslutet att det inte var möjligt att ansluta sig till en religion med tanke på att jag hade en helt annan bild av Gud och Jesus. När jag var tretton år gammal, tog jag beslutet att inte konfirmera mig – och jag sa – om det finns en Gud, så kan han inte vara speciellt snäll, utan diktatorisk. Jag avstod från det där konfirmationssmycket som jag gärna ville ha, då jag såg det som falskt att konfirmera mig när jag ändå inte kunde tro. Det blev på så sätt en meningslös ritual för mig. Men även om jag inte trodde eller än idag tror på en Gud, så var och är min bild av Gud om han funnits eller finns som god, förstående mm. och inte någon som kräver fullständig lydnad eller liknar en historisk plantageägare som straffade sina slavar med piskrapp om de inte gjorde som han sa till dem.

Nej, det är människans verk och tolkning av skrifterna och av profeternas budskap, som förvanskat profeternas budskap. När jag i vuxen ålder såg en serie om Jesus liv i vilken de exakta formuleringarna ur Bibeln fanns med, förstod jag verkligen vad han velat säga. Jag tror att Jesus fanns, men är mer tveksam till att han var Guds son.

Under några veckor har jag sett ett program om Muhammeds liv, och i det visas på vilket sätt hans liv var och vem han var på ett sätt som har få motsvarigheter till hur hans budskap har förvaltats av en del inom Islam. För att inte tala om hur många av de citat från Koranen som öppnar upp för flera tolkningar, där de ledande väljer en tolkning som är till förfång för församlingarna eller folket.

Jag skulle vilja tro på Gud, men under mitt liv har jag sökt efter de där tecknen som andra får. Men de har aldrig dykt upp. Om det inte är så att det måste finnas grupper av tvivlare och att det är Guds avsikt att det alltid måste finnas sådana grupper för att människan inte skall hamna i stagnation och i förtryck som tyvärr sker inom religionerna och används som medel för en del att få gudomlig makt, utan att någonsin bli eller ha gudomlighet. Och varför skulle Gud straffa den som inte kan tro, även om denne för övrigt lever ett liv som inte går ut på att göra andra eller sig själv illa?

Nåväl, kanske är det mitt sätt att ändå att finna en väg till att kunna tro på att det finns en Gud. För det är ju märkligt att tron på Gud har funnits i tusentals år, och det bara skulle vara människans konstruktion. Och varför finns så många tvivlare om det inte skulle finnas ett syfte med det (om nu Gud finns).  Platon trodde på en Gud överordnad alla andra gudar under den grekiska antiken, om man skall utgå från att han aldrig problematiserade gudarnas existens. Möjligen var det otänkbart för Platon att skriva ner en sådan problematisering med tanke på vad han kunde ha utsatts för. Men Gudatron fanns. Om det råder ingen tvivel.

Jag vill tro att det finns någon överordnad GOD makt som vi kallar för GUD, men det är så oerhört svårt att göra det, åtminstone med den definition på God som jag gärna ansluter mig till.

Min poäng är i vilket fall, är att det inte är religionernas eller profeternas budskap vi skall slå ner på, utan de som tolkat dem i syfte att nå makt över människorna. Kanske är det mer kulturellt och politiskt än religiöst betingat? Vi kan inte utse alla som tillhör Islam efter extremister eller fundamentalister som tolkar orden i Koranen efter sina egna syften. På samma sätt som präster m.fl. tolkar och tolkat orden i Bibelns gamla och nya testamente. Att kvinnor skulle täcka sig har en historisk förklaring – det var för att skydda sig mot de män som genom att ge sig på Muhammeds kvinnor, komma åt honom. Det finns även andra formuleringar i Koranen som inte alls klart och tydligt föreskriver det som vissa ledare påtvingar människorna inom en viss religion. Vi kan hitta en del i Bibeln också.

Det finns även olika tolkningar av Shiara-lagarna. De skall enligt de som forskat kring dem, också ha förvanskats av vissa grupperingar. Jag rekommenderar serien om Muhammeds liv i TV2 om den går i repris eller på SvT-Play. Intressant att ta del av annan information än den propaganda som alla inom en viss religion omfattas av.

Boken

Snart är det julafton och varje år kommer barndomsminnena fram. Det jag främst kommer ihåg är juldagsmorgonen som jag vaknade till kaffedoft och nybakta bullar. Men det var inte direkt kaffet som skapade förväntan. Nej, det var Boken. Varje år fick jag en bok på morgonen, från sjuårsåldern tills långt upp i tonåren. Jag låg och läste hela dagen, uppslukad inne i min egen värld, ointresserad av allt annat som försiggick runt omkring mig. Men så hade jag en bokmal till mor, som läste varje ledig stund. Som ung läste hon överallt. Därför var det inte förvånande att hon skapade läsare av sina barn.

Visst hände mycket spännande på julafton med god mat och julklappar. Men det är boken på juldagsmorgonen som jag kommer ihåg och saknar. Det jag fortfarande sätter störst värde på, eftersom det banade vägen för innehållet under mitt vuxna liv. Läsande ledde också till mitt ständiga skrivande under livet.

Att avvisa negativ energi

Läraren undervisade om att människan genomgår kriser under livet. Det var en manlig lärare, ganska kort i växten, mörkhårig och var intensiv när han undervisade. En kväll talade han om kriser. Efter en stund räckte jag upp handen och frågade om man verkligen kan kalla det för kriser. Det har en sån negativ klang, menade jag. Vad menar du? Jo, varför kallas det inte för utveckling. Länge och väl försökte han få mig att tänka på hans sätt, men jag hade argument för utveckling och emot kriser. Det bör tilläggas att han på intet sätt försökte förklara, utan snarare få rätt. Han blev allt ilsknare och röd i ansiktet av upphetsning. Jag förstod att döma av hans reaktion att min inledande fråga hade varit något fullständigt otillåtet. Att kalla kriser för utveckling var något som han inte kunde acceptera och tydligen inget som fick uttalas. Men varför blev han så ilsken? Jag vidhöll emellertid min ståndpunkt och han var nära att bryta samman. Min fortsatta möjlighet att bedriva studier upphörde i det ögonblicket. Jag förstod att nu var det helt kört. Efter några ytterligare lektioner av att bli fullständigt ignorerad, slutade jag. Jag hade fått en fiende?!

Fortfarande efter 33 år väljer jag att se de brott som sker i vårt liv som utveckling istället för kris. Lärarens reaktion tror jag är en del av förklaring till varför jag gör det. Han utstrålade en negativ energi, liksom jag upplevde och fortfarande gör, att begreppet KRIS avger negativ energi. Medan utveckling avger positiv energi. Vad jag ville få fram var att livet inte är ett idealtillstånd man hela tiden skall sträva efter att gå tillbaka till, och att man därför inte kan tala om kriser.

Jag ser idag detta idealtillstånd som något konstruerat av andra som vill att alla skall fungera på ett speciellt sätt. Det är enklast att organisera och bedriva verksamheter om alla fungerar på samma sätt. Det blir alltså inte en kris i människans liv, utan i organisationen som är beroende av att individen är densamma från en dag till en annan. För om det är helt i sin ordning att fungera lite sämre under en period, kanske detta aldrig behöver upplevas som en kris hos individen. Men jag tänker inte som en psykolog.

Vi kan själva välja hur vi skall se på saker. Gräva ner oss i vårt elände och se allt nattsvart, eller försöka göra något konstruktivt åt det. Inte enkelt. Men att omge sig med negativ energi kan aldrig vara lösningen. Numera försöker jag, om jag kan, undvika så mycket som är möjligt av den negativa energin jag inte själv står för, men påverkas av.

Sven Vollter sa idag i Nyhetsmorgon att våra liv är som en sekund i världshistorien, men tänk – jag har fått vara med denna sekund! Det ger positiv energi!

Det finns en doft kvar …

Mellan inner- och ytterdörren finns en doft kvar från tiden då huset var nybyggt. En doft jag känt i många år, inte varje dag och varje stund, men då och då. Jag flyttade in när det var nybyggt och jag var ensam i hela huset. Jag kröp ihop i mitt eget krypin i en för övrigt tom lägenhet. Färgen hade knappt torkat och tapeterna var nyligen uppsatta. En vecka bodde jag ensam i ett ”ödehus”, som snart skulle befolkas av människor från olika platser och olika länder. Jag satt och kände doften av nybygge, för första gången i mitt liv. Lägenheten kändes stor och rymlig och jag låste dörren om mig.

När jag känner doften svämmar alla minnen över mig. Och det som är så långt tillbaka känns som om det vore idag. Ibland känner jag likadant i min bil, speciellt då det har regnat och är lite kyligt. Då känner jag den nyköpta doften. Det nya och fräscha som också ger något nytt åt innehållet i ens liv. Och jag tror det är just det allt handlar om. Inte att något är materiellt nytt, utan att det är nytt i ens liv. Men samtidigt som jag kan känna en glädje känner jag sorg över att det är något historiskt. Det finns inte längre och kommer aldrig tillbaka, inte i samma form.

Dofter är betydelsefulla för oss även om de inte alltid är något vi medvetet registrerar! För hur skall vi annars kunna orientera oss i vår tillvaro. Det får mig att tänka på att alla dofter som finns i vår tillvaro är en del av oss. När vi åker till ett annat land känner vi tusentals olika dofter, därför att de, för oss, är främmande. Efter någon vecka känner vi dem inte längre på samma sätt. Kanske vi skiljer goda och dåliga dofter från varandra. Där det doftar bekant och gott känner vi oss trygga. Möjligen lägger jag så stor vikt vid den nya doften, av lägenheten, huset, området och min bil, därför att det var dofter som signalerade att jag var på en ny plats och på väg in i något nytt. Då, det inte fanns några dåliga erfarenheter som förknippades med doften. Men, det förklarar inte varför dofterna utomlands även om jag varit på ett och samma ställe blir så starka. Då blir de något bekant. Den första doften är något speciellt. Det oförutsedda och spännande som ligger framför oss.

En doft till skillnad mot en lukt är ju, skillnaden mellan det vi tycker om och det vi tar avstånd ifrån. Lukter är något som också kan få oss att minnas, och det behöver iofs inte alltid vara något dåligt minne (förutom lukten då). Men, det är inget som direkt fyller oss med välbehag. Men en lukt som ligger över en hel nejd, och tränger in i kläderna och allt vad man rör vid, kan innebära att man aldrig åker tillbaka, som när jag var på Mallorca på åttitalet. När någon säger Mallorca, kommer lukten över Palma Nova över mig. Det var kloaklukt över hela området och mycket varmt. Det är orättvist mot Mallorca i sin helhet, för det var troligen fel tidpunkt, fel ort och fel årstid, med fel sällskap mm. som bidrog till den aversion jag fortfarande har och känner, men minnet av lukten är det avgörande och får mig att aldrig vilja åka tillbaka. Jag tror ibland, kanske felaktigt, att det var kloaklukten som fick mitt humör att dala och negativiteten få fritt utlopp.

En doft finns kvar sen 70-talet och det är kanske ganska anmärkningsvärt, om man glömmer bort att trähus på landet behåller sin doft hur lång tid det än har gått. Men även i ett trähus kanske det bara finns enstaka doftspår kvar av det nya och den färska doften av trä.

En fördel är att doftminnen är korta och försvinner ganska snart. Men det är fantastiskt att uppleva dem.

Hör här vad forskningen säger:

Så fungerar ditt doftminne

Allt handlar om ens eget?

Jag gillar när andra är engagerade i något, vad det än handlar om. Det finns inte något mer inspirerande än att läsa om andra som engagerar sig i sin familj, sina barn, sina resor, sitt arbete, sitt intresse mm. Det är när engagerade människor värderar sitt eget som mer värdefullt än andras, som jag känner ett sting av ogillande. Mer värdefullt därför att de menar att de är engagerade för andras och i mindre grad om ens något för sin egen skull. Det viktiga här är att skilja på ett professionellt och ett personligt engagemang. Här fokuserar jag på det personliga, även i en yrkesroll.

Frågan är om vi någonsin har möjlighet att vara till glädje eller nytta, om vi inte sätter oss själva i främsta rummet. Det kan upplevas som provocerande att påstå att alla de som engagerat arbetar för andra, har yrken i vilken andras välmående är i fokus, egentligen bara är till nytta då de sätter sig själva i främsta rummet. Det är naturligtvis inte riktigt sant, då att göra nytta inte behöver ha något att göra med det personliga engagemanget.

Vi behöver sätta oss själva främst, inte endast för vår egen utan också för andras skull. Vem vill höra att någon gjort allt för oss och offrat en stor del av sin egen tid och självförverkligande för att vi skall må bra? Hur skall vi förhålla oss till när någon utbrister – Du kan inte ana vad jag har gjort för din skull? Vad kan vi annat förväntas än att känna en stor tacksamhet? Men gör vi det? Känner vi oss inte snarare snärjda in i den andres värld som aldrig kan bli vår egen. En värld vi inte ens vill göra till vår egen därför att i den världen finns människor som inte tycker att deras eget bästa är lika viktigt. Det finns emellertid något paradoxalt i att å ena sidan vara engagerad i andra, men å andra sidan inte engagera sig i sitt eget, när det faktiskt handlar om att det finns något tillfredsställande för varje engagerad person att vara det.

Vi mår bra av att göra gott för andra; våra barn om vi är föräldrar, vår partner om vi har någon, våra patienter, elever eller studenter om vi är verksamma inom omsorgs- och utbildningsområdet, medborgarna om vi är politiker. Vi är engagerade för att vi mår bra av det, inte för att vi är osjälviska! Jag tror att en stark självbevarelsedrift kan vara förklaringen och att detta i många fall förväxlas med egoism. Möjligen kan vi beskyllas vara självupptagna, men inte mer än så.

Finns det ändå inte möjlighet att handla osjälviskt och att sätta andra före sig själv. Absolut! Vi kan vara oengagerade och handla osjälviskt. Kanske är det rentav enklare om vi inte behöver vårda och upprätthålla det personliga engagemanget som präglar oss. Då handlar det oftast om ett professionellt engagemang. Slutsatsen kan vara att det inte har någon betydelse om engagemang finns eller inte vad gäller förekomsten av osjälviska handlingar. En osjälvisk handling blir därmed inte mindre värd för att engagemanget uteblir. Men oftast vill vi känna ett engagemang, vilket gör att osjälviska handlingar när det uteblir mer känns som en plikt än något som får oss att må bra. Om vi trots det utför dem är vi kanske befriade mer från ett egenintresse än annars. Oftast sker detta om individen handlar utifrån sin yrkesroll.

Är då vissa personliga engagemang mer värda än andra? Jag ser det i sig som värdefullt för individen som känner det. Jag behöver alltså inte känna samma sak inför det. Kan ju vila i mitt eget och verka i andras likaväl som i mitt eget intresse.

Jag har blivit modern

Jag har blivit med en Samsung Galaxy tab 2. Hur gick nu det till? Jag blev övertalad av en mycket energisk och övertygande säljare på PhoneFamily den 11 november i år. Mitt ärende var apoteket och sen köpa en bok, men på vägen till bokhandeln blev jag stoppad av säljaren och resultatet blev att jag körde hem med min första surfplatta. Kände mig en aning överrumplad, men samtidigt att det här var precis det jag väntat på. Men att allt gått för fort. Lite oroad känner jag mig nu så här efteråt över hur lätt jag blev övertalad och hur svårt det var att stoppa köpet när det väl påbörjades. Men, det finns ju alltid möjlighet att ångra sig efteråt.

Väl hemma tog jag det lugnt, läste igenom villkoren innan jag bröt förpackning. Men, sen tog det fart ungefär som när jag väntade i åratal på att skaffa mig en video och sen upptäckte att det var det bästa jag gjort. Det här med surfplatta är ju framtiden, sägs det. Visst, finns det begränsningar, men kvaliteten kan man inte klaga på alls. Lite slöare än min dator, men vad kan man begära.  Den är lätt att ta med sig, och den får plats på hotellens safetybox (bara en sån sak). Men framför allt kan man använda sig av mailen, besöka sina bloggar och läsa artiklar på dagstidningarnas nätsidor utan problem. Det finns också en utomordentlig kalender som jag börjat använda.

Kvaliteten är bra. Här några skärmbilder:

    

Det här med surfplattor har varit en debatt kring, om elever skall använda dessa. Min uppfattning är att det är ett komplement och ett utmärkt verktyg. Men finns det inga nackdelar med surfplattorna då? Än så länge är det för min del, endast att den inte kan ersätta datorn. För elever och unga människor som växer upp, kan surfplattor helt ersätta pappret. Jag märker själv hur svårt det är att sätta sig ner och läsa en bok, även om känslan av papper och bokstäver är behaglig. Och det får mig också att fundera över hur barn och ungdomar ser på världen till skillnad mot hur vi i min generation gjorde. Hur skulle den yngre generationen reagera om vi kunde vrida klockan tillbaka och de fick leva i en tid med högst två TV-kanaler, utan mobiler, datorer, tillgång till hela världen genom en skärm, och flera nyhetskanaler mm OCH vara utan surfplattor. Jisses, tanken svindlar på hur enkelt det har varit att träda in i den nya tiden. Och det känns som om det är flera hundra år sen jag var tretton år gammal. Då nöjet var att vistas på ungdomsgården och spänningen var att planka in på t-banan och åka in till Centralen, samt umgänget bestod i att sitta på ett fik och snacka med klasskompisarna.

Tiderna förändras och jag gillar den nya tiden, trots allt. Men är glad över att ha upplevt den gamla!

En bra och duktig lärare är inte detsamma som g, vars värde är knappt 10 m/s².

Man har kommit fram till att tyngdaccelerationen är 9,82 m/s² och på samma sätt talar företrädare för skola och utbildning, politiker, lärarfack, lärare själva m.fl. om ”bra och duktiga lärare” som om det endast fanns ett enda mått på vad som är en bra och duktig lärare  i alla situationer. Det mesta gällande all annan forskning än den som är ”exakt” och universell är att det finns flera definitioner, flera mått och en osäkerhet och att man därför alltid måste redovisa vilken man utgår från. När man talar om accelerationen behöver man inte varje gång betona att den är 9,82 m/s². Varje gång man mäter den får man samma svar. Kanske det kan variera i liten grad, vilket jag inte alls känner till, men hastigheten blir inte helt plötsligt 4,82.  Man har även kommit fram till att en fjäder och en sten faller lika fort till marken, men i ett lufttomt rum. Här preciserar man att måttet inte håller när man måste ta luften i beaktande.

Jag har själv gjort experimentet med att låta ett tungt och ett lättare föremål falla till marken (dock inte en fjäder) och de faller ner samtidigt. Men om jag går ut och frågar andra om vad som är en bra och duktig lärare, får jag olika svar.

Om någon börjar tala om att lärare skall vara bra och duktiga, blir jag helt ställd av, som det verkar, övertygelsen om att det skulle finnas ett mått eller en definition på samma sätt som tyngdaccelarationen. På vilket sätt skall de vara bra och duktiga och enligt vems mått? Tror jag har skrivit några gånger på den här bloggen, men även i kommentarer i andra bloggar  – att den mest inbitna vetenskaparen börjar tala om bra och duktiga lärare, sekunden efter att denne har efterlyst vetenskaplighet för skolan, dess lärare och den pedagogiska, didaktiska och ämnesdidaktiska forskningen. I utvärderingar finns ofta bra och dåligt med t.o.m på universitetsnivå inom olika discipliner.  Hur skall man få lärarna att bli vetenskapliga om de själva blir värderade efter ovetenskapliga mått, dvs. efter hur man tycker något är – bra eller dåligt. För iom detta uppmuntrar man just det. Visst finns det värdeteorier och de är vetenskapliga, men de preciserar exakt vad de menar med de värden de talar om. När det gäller lärare, tycks man förutsätta att det endast finns ett enda mått och att alla förstår vilket man utgår från.

Konsekvensen blir att varje individ ser på bra och dålig lärare på sitt sätt (även om vi delar vår uppfattning med andra, men inte med alla) och resultatet blir ofta att man talar förbi varandra.

Utbildningspolitiker vill att skolan skall vila på vetenskaplig grund, att vetenskapligheten inom lärarutbildningen skall öka, att lärarutbildare skall vara lektorer och att all undervisning skall kvalitetshöjas enligt vetenskapligt mått, samtidigt som man i nästa sekund talar om att lärarutbildningen behöver locka till sig duktiga studenter och att vi måste ha bra och duktiga lärare. Hur kan man tro att vetenskapligheten hos lärare skall öka om man sanktionerar denna uppdelning som baserar sig på ett värderande och onyansering.

En del anser att jag är negativ mot allt värderande. Ja, då det leder fel och fokuserar på lärare egenskaper som hon eller han kan dela med de flesta människor oavsett yrkestillhörighet. Istället för att man fokuserar på vad uppdraget verkligen är och vilken kompetens läraren behöver. Talar man om bra eller dålig kompetens? Nej, är man kompetent så är man.

Överhuvudtaget verkar det finnas en tendens att bedöma yrken efter att dessa är möjligt att stoppa in i en typ av t.ex. formeln för gravitation … enligt Newton för att ta ett inte så lyckat exempel med tanke på att min fysiklärare sa att hans teori inte gäller längre. Men att det är en bra grund för att förstå hur man gått vidare. Einsteins tolkning skall tydligen vara mer korrekt än Newtons.

Tänk om det vore så enkelt att dela in vår verklighet och våra liv i en formel och få samma resultat varje gång.

BRA Lärare = ————-

Jag är inte emot att någon säger att de vill ha en bra och duktig lärare, om de preciserar efter vilket mått de utgår från och att de visar på en medvetenhet om att det kan se ut på annat sätt. Det vill säga, att de är medvetna om att de inte står för någon universell sanning, utan att de utgår från sina egna eller de värderingar det rådande samhället vilar på.

**************

Pretentiöst

Det är naturligtvis otvivelaktigt  pretentiöst att nämna bloggen för Krönikören av någon som precis har börjat skriva krönikor. Men det är en bra titel och lätt att minnas. Det är nu inte så enkelt att pressa fram något att skriva om. Därför publicerar jag ett gammalt blogginlägg och kallar det för krönika, för att komma igång. Vi får se vad det blir av det här?

Min ambition är minst en krönika i veckan!